Var värdet egentligen kommer ifrån

Bekräftelse som bara den egna hämtar hem

Bekräftelse utifrån känns skönt ett ögonblick, ett leende, ett beröm, en klapp på axeln. Men det är bara den bekräftelse man ger sig själv som stannar. Den utifrån kan väcka ett behov av att bli sedd, men den kan aldrig fylla det på egen hand, eftersom behovet finns kvar så fort den andra går därifrån.

Det finns en bekräftelse som är gudomlig, och det är att bekräfta någons inre. Inte det yttre, inte prestationen, utan själen bakom allt beteende. ”Jag ser dig.” Den som blivit sedd på det sättet vet vad jag menar. Det är det de bästa lärarna och de mest kärleksfulla människorna gör: de ser rakt igenom orenheterna och bekräftar det som finns bakom. Oavsett vem du är i det yttre bekräftar jag ditt inre, och allt ditt yttre är oväsentligt och förlåtet.

Ett tack är något annat. Ett tack kan vara ett billigt sätt att betala sig fri från en skuld till någon som gett av sin tid och energi. Riktig bekräftelse av en god handling låter mer som ”jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig” eller ”jag kommer aldrig glömma det här”. Men egentligen behöver den som gör gott ingen lön alls. Människans natur är att göra gott. Ber dina ögon om lön för att de ger dig synen? Ber dina fötter om lön för att de går?

Det som är värt att bekräfta hos någon annan

Vad man väljer att bekräfta hos en annan människa spelar roll. Bekräftar man någons yttre, hur vacker eller imponerande någon är, bekräftar man något som ständigt förändras och som bedöms olika beroende på vem som tittar. Det som uppfattas som vackert av en person idag behöver inte uppfattas så i morgon, och inte av nästa person heller.

De egenskaper som är värda att bekräfta är istället de innerliga, de som brukar kallas gudomliga. Kärlek, ärlighet, mod, omtanke och liknande. De är universella snarare än en fråga om smak, en sanning som består oavsett vem som ser eller när. Att bekräfta dem hos någon är att bekräfta något som faktiskt är sant, inte en tillfällig uppfattning.

Den bekräftelsen ökar den andras innerliga självkänsla på ett sätt den ytliga aldrig når. Man växer inte bara den andra då, man växer varandra.

Bekräftelse fungerar som en förstärkning. Eftersom man upplever bekräftelse som något gott är det naturligt att vilja förstärka det man ser hos någon annan. Riktas den förstärkningen mot sanning, kärlek, visdom, ödmjukhet, snällhet och välvilja, formar man inte bara den andra, man formas själv av samma sak. Bekräftelse kan därför vara ett sätt att gemensamt växa i de beständiga, inre egenskaperna, inte bara ett sätt att bli sedd.

Självförtroende som inte följer senaste prestationen

Självförtroende ser utifrån ut som säkerhet i tal och hållning. Men det håller bara om det inifrån är ett värde man tillskriver sig själv, oberoende av hur senaste prestationen gick. Byggt på prestationer blir det lika skört som prestationerna själva.

Ingen av oss kan värderas. Det är våra handlingar som värderas, och vår karaktär. Det är inte viktigt att vara värdefull, det är viktigt att skapa värde. Och man är inte det man skapat, så man ska inte klänga fast vid det. Den insikten var för mig befriande. Man behöver inte längre försvara en självbild i huvudet hela tiden.

Självförtroende utan självkänsla är en lurig kombination. Högt självförtroende och låg självkänsla ger en människa som får väldigt mycket gjort, för att bli inkluderad och omtyckt. Då blir umgänget avgörande, för man anpassar sin karaktär efter det. Den som har hög självkänsla ändrar inte personlighet efter sällskapet. Hen är värd nog att prata med vem som helst, på samma sätt.

Prislappen är inte värdet

Ett vanligt sätt att fastna är att lägga sitt värde i sina handlingar i det yttre: ju mer man gör för andra, desto mer värd känns man. Problemet är att det värdet bara håller så länge man orkar fortsätta uppoffra sig eller prestera. Den dagen kraften tryter, eller man av något skäl inte längre kan skapa värde genom handling utåt, känns man plötsligt värdelös igen, trots att ingenting egentligen förändrats hos en själv.

Ett stabilare sätt att se det är att självvärdet bara kan vila tryggt i det inre, i de gudomliga, innerliga egenskaper som finns hos alla, förankrade i en verklig medvetenhet om det inre. Det värdet är beständigt, eftersom det aldrig egentligen var beroende av prestationen i första hand. Att visa sin gudomlighet utåt, genom hur man lever och möter andra, är bara prislappen. Prislappen kan variera från dag till dag, men värdet den försöker visa, gudomligheten själv, förblir detsamma.

Disciplin som återkomster, inte perfektion

Självdisciplin ser utifrån ut som viljestyrka, som att alltid göra rätt saker. Inifrån är den snarare en serie små återkomster, att gång på gång komma tillbaka till sin riktning efter att ha tappat den. Den som väntar på att aldrig tappa riktningen väntar förgäves.

Kroppen behöver bara näring, vatten och sol. Allt annat är för sinnet, för djuret. Att tygla djuret måste ske bit för bit, som när man tränar ett djur, annars ryter det ifrån. Man sträcker gränserna i det inre som man sträcker senor: lite i taget, och gör det för ont får man ta ett steg tillbaka och vila. Frågan jag ställer mig är enkel: behöver min kropp det här, eller är det djuret som vill?

Två saker till om disciplin. Den första är att ha ett fokus i taget. Vi har två uppmärksamheter, men försöker man ge båda till olika saker får ingen av dem hundra procent. Den andra är att aldrig låna tillfredsställelse från framtiden. Att vara överambitiös är just det: man lånar en känsla av att vara nöjd i hopp om ett slutresultat, och när man kommer dit får man lämna tillbaka lånet. Kommer man inte dit blir det värre. Aldrig låna.

När plikten tar över för kärleken

Pliktkänsla ser ansvarsfull och pålitlig ut utifrån. Men inifrån kan den vara tung, ett görande som styrs mer av rädsla för att svika än av egen vilja. Skillnaden mellan plikt och kärlek till uppgiften är ofta större än den ser ut, och den skillnaden avgör om görandet ger energi eller tar den.

Plikt är ett av de mest användbara begreppen jag vet. En människa kan ge sig själv en plikt, och därmed varken styras av begär eller bli helt passiv. Jag ser det som att vi har en plikt mot omgivningen att upprätthålla sanning, kärlek, förnuft, frid och harmoni. Och att stå upp plikttroget för kärlek, med en klar förståelse av vad kärlek är, är det modigaste som finns.

Samtidigt är den enda egentliga skyldigheten man har att leva i nuet. Plikten riktar sig inåt först: att vårda kropp och själ och odla de egenskaper man vill se mer av. Sköter man den plikten väller det över på omgivningen av sig självt.

Har du tankar om det här: hej@bauder.se