Det som ligger bakom allt vi gör

Sann lycka är inte en topp, den är mittlinjen

Det finns en lycka som är temporär och beroende, och en som är permanent. Den temporära kommer av uppfyllt begär, och den är lätt att förväxla med den andra, för den känns i kroppen på ett liknande sätt. Skillnaden är att den temporära måste underhållas. Den svänger, upp i överlycka och ner i olycka, och man lever mellan topparna och dalarna som om det vore normalt. Sann lycka ligger på mittlinjen mellan dem. Neutralt, stilla, och konstant.

Den kan bara kännas genom en själv. Sann lycka uppstår vid direkt kontakt med kärleken inom en, och den kräver ingen bekräftelse, för den är enkelriktad. Lyckan av ett bekräftat begär är något annat. Jag hade förväxlat de två i hela mitt liv, och när jag genom erfarenhet förstod skillnaden blev livet enkelt. Inte lätt, men enkelt.

Bilden jag använder är vatten. Falsk lycka är att trampa vatten och gripa efter flytkraft för att inte drunkna. Sann lycka är att kunna slappna av och flyta, oavsett hur sjön ser ut. Det tar tid att lära sig. Men det går, och när man en gång känt det vill man inte längre luras av lyckan i yttre ting. Man vill ha samma lycka för det som är bra och det som är dåligt, samma lycka för uppgång och fall.

Ett annat sätt att se det: moroten finns inom en, piskan finns utanför. Lidandet är det som får en att börja leta, och upplevelser av lycka är det som håller en på spåret. Någonstans på vägen blir piskan mindre ond och moroten mindre god, och då är man nära. Att vilja känna sann lycka är en rättighet given alla. Allt dumt som människor gör kommer av okunskap om var den finns.

Själen är den som lyssnar

Om man egentligen bara befinner sig i bakgrunden och observerar, vem är det då som bestämmer allt man gör? Frågan kom till mig när jag märkte att jag gick omkring och pratade med mig själv. Vem pratar med vem? Mitt sinne pratar, och jag lyssnar. Är det enda jag kan att lyssna? Gäller det synen, hörseln, allt?

Mitt svar, så långt jag kommit, är att jag inte är mina upplevelser. Jag är inte kropp, sinne och intellekt. Jag är det som upplever dem. Själen är den som är kvar när allt annat är borta, och den vill, upplever och är medveten. Sinnet vet inte att det finns någon annan värld än den yttre. Bara själen vet det. Sinnena ger själen intryck, och själen svarar med intuition. Den talar inte språk.

Jag tror också att själen är för upptagen med den här världen, genom kroppens upplevelser, för att höra sig själv. Sinnenas intryck har för starka kontraster. Därför är vägen till själen att ta bort intryck, en i taget, tills det som ligger bakom uppmärksamheten är det enda som är kvar. Meditera och släpp alla tankar och upplevelser tills alla är borta. Där i slutet hittar man sig själv, säger jag till mig när jag tappar tålamodet.

Egot är ett djur man har, inte ett djur man är

Egot håller oss vid liv. Det hushållar viljan och är livsnödvändigt, så det ska inte dödas, det ska tämjas. Egot är reaktionsmönster drivna av att göra själen belåten med hjälp av den yttre världen. Det lurar själen att det den söker finns där ute. Det är som ett oemotståndligt spel, och själen måste med förnuft ta sig ur spelet och ut i livet.

Det som avgör är egots sfär: hur mycket det omfamnar. Egot kan omfamna bara en själv, eller familjen, eller hela universum, för vi är alla en del av alltet. Det förstås inte med huvudet, det förstås när man växer i visdom. Först när alltet är ett med en är egot gemensamt. Egot vill att du värnar om jaget, och därför värnar du om allt levande i det.

Två saker skapar negativitet i sinnet: att vara egocentrisk, och att ha mindervärdeskomplex. Båda är ego. Att hata sig själv som värdelös är ego. Att acceptera sig själv som den man är, utan att behöva försvara en självbild, är inget ego alls, och det är balans. Kärlek och ego hänger ihop åt motsatt håll. Ju mer av det ena, desto mindre av det andra. När själen blir sedd upplöses egot.

Det farligaste egot är det som blivit så stort att det tror att det är dött. Ett ego som är så stort att det inte kan se ens den minsta av sina defekter. Det finns i det andliga också, kanske särskilt där. Ett sätt att hålla det i schack är att inte förklara sig inför andra, inte bygga eller måla självbilden, och att låta det yttre vara naturligt.

Sinnet och kroppen, djuret som ska tyglas

Kroppen behöver bara näring, vatten och sol. Allt annat är för sinnet. Jag kallar sinnet och kroppens vilja för djuret, och djuret ska tyglas, men bit för bit så att det inte ryter ifrån. Målet är att du, som medvetandet, ska få din vilja igenom, och din vilja är kärlek. Djuret får inte hindra det. Men djuret ska också hållas levande och välmående, för det är ditt hjälpmedel i det här livet, det tama och självuppoffrande djuret som du sprider kärleken genom.

Man är både djur och gud. När djuret ser att gud ser, tyglas djuret. Beviset är lättast att se i smärta. Djuret drivs av begär. En skada uppstår, begäret hotas, oro kommer. Skadan känns intensivt, men det är oron som gör den ohanterlig. Som när ett barn skrapar knät: det gör lite ont först, sedan ser barnet blodet och det gör outhärdligt ont, och sedan tröstar föräldern och förklarar, och det känns knappt alls. Smärta är intensitet gånger oro. Tar man bort oron finns intensiteten kvar, intressant men oväsentlig.

Magen påverkar sinnesstämningen, och sinnesstämningen tankarna. Sedan tror man att tanken var först, och vill lösa den. Tanken är bara sinnets sätt att lura en bort från var det egentligen började. Värme kastar runt tankar, kyla svalkar dem. Sådant är bra att veta om sitt djur.

Tillåtelse är kärlekens form

Kärlek är tillåtelse. Att känna kärlek är att känna sig tillåten att existera precis som man är. Att visa kärlek är att tillåta. Och förlåtelse är tillåtelse riktad mot det förflutna. Så återkommer samma sak i tre former.

Tillåtelse går också inåt. Det finns ett frihetsberövande som är värre än att inte kunna, och det är att inte tillåta sig. Att inte tillåta sig glädje, vila, energi, eller att bara vara. Jag känner igen det i mig. Sorgen över nedtryckt tillåtelse är en av de mest dolda sorgerna, för den ser ut som disciplin.

Och tillåtelse är det som gör förändring uthärdlig. Att känna sann lycka av att allt är i ständig förändring, och tillåta det med kärlek. Att kämpa emot kostar energi. Lidande och lycka bär oss båda framåt, förändringen sker ändå, och energin frigörs när man accepterar den. Gudomligheten ligger i den eviga förändringens natur i allt.

Balans, den mellanväg som håller

Efter min första längre meditationskurs var livet som bäst. Balans. Lagom av det yttre, lagom av det inre. Sedan ville jag göra mer och mer för människor i det yttre, och det blev obalans igen. Det yttre tog överhanden och det inre sattes på paus. Jag tror inte längre att man ska välja bort det ena. Man kan vara verksam, men man måste ha mer kontakt med det inre än med det yttre. Det är balansen.

Allt med måtta. Måtta är jämvikt, och jämvikt är avslappning. Jämvikt i mat, sömn, tankar och sol. Lagom energi ger stillhet, för lite och för mycket ger oro. Att tygla djuret sker bit för bit, och att sträcka gränserna i det inre sker som med senor, lite i taget, med vila när det gör ont. Jag har varit hundra procent eller noll, och det är däremellan jag förlorat. Träningen är att öka känsligheten och samtidigt toleransen. Att dämpa känsligheten är motsatsen till att växa.

Det finns också en balans i det som händer. Man får inget riktigt bra utan att något oönskat sker. Det gör inte det goda mindre, det gör bara att man slutar bli förvånad.

Ondska är brist på kärlek

Min största rädsla i livet har varit ondska. Kanske ligger den bakom de flesta av mina ytligare rädslor. Det jag kommit fram till är att ondska inte är något eget. Den är brist på kärlek, och det som växer i bristen är girighet. Girighet är roten till det onda, och den som är besatt av girighet förblindas från visdom. Det är inte personen som är girigheten. Girigheten har tagit personen.

Vad för ont ligger i att en okunnig människa beter sig som en okunnig? Inget. Ondskan är den kunniges, den som med vilje beter sig okunnigt. Men det onda är temporärt och det goda är evigt. Det goda vinner över det onda, men först måste man förstå hur, och svaret är inte motstånd. Botet mot ondska är kärlek genom medkänsla i handling, ord och tanke. Att möta ondska med kärlek, inte med ondska, är det jag läst Tolstoj om och det svåraste jag försökt.

Man kan alltid vara bestämd utan att vara ondskefull. Man kan alltid visa medkänsla. Och det är ondskan man ska stoppa, inte den ondskefulle. Stoppa beteendet med kärlek, kunskap och välvilja. Det som är svårt är inte att förstå det. Det är att göra det när det gäller.

Har du tankar om det här: hej@bauder.se