Ett beteende, inte en identitet
Det som brukar kallas psykopati beskrivs ofta som en fast egenskap som några få bär på. Här är utgångspunkten en annan. Det verkar snarare handla om ett beteende som kan växa fram med tiden, hos vem som helst, och som därför också går att förändra.
Svårt att slå fast, farligt att slå fast fel
Att kalla något en diagnos innebär att slå fast att det är en sak som finns på ett bestämt sätt hos en person. Med psykopati verkar den gränsen ovanligt otydlig. De drag som brukar räknas in glider in i varandra och i vanligt mänskligt beteende, och samma person kan uppträda olika i olika sammanhang och skeden av livet.
Det gör diagnosen svår att sätta med säkerhet, och en felaktig diagnos kan skada många. Den som blir felaktigt stämplad kan bli fast i en berättelse om sig själv som är svår att ta sig ur. Den som möter stämpeln hos någon annan kan sluta se personen som förändringsbar. Båda delarna verkar göra mer skada än nytta.
Ett beteende som växer fram
Grunden handlar mer om kontakt än om diagnos. Med ett öppet hjärta finns en levande kontakt med det inre, med samvete och kärlek, och den kontakten färgar hur man möter andra. Tappas den kontakten bit för bit, och lever man med tiden alltmer bara i det yttre, blir det svårare att känna in vad som egentligen är rätt. Man börjar styras mer av vad som fungerar utåt än av vad som känns rätt inifrån.
Det sker sällan på en gång. Det verkar vara en riktning beteendet rör sig i över tid, snarare än ett tillstånd som bara finns eller inte finns. Ju längre man lever utan kontakt med sitt inre, desto mer omedvetet styrs man av begär man inte riktigt förstår källan till.
Att leva i det yttre
Uppmärksamheten riktas utåt, mot resultat, bekräftelse och kontroll. Med tiden blir det den naturliga platsen att söka svar, och kontakten med det inre svalnar utan att man riktigt märker det.
Att leva genom hjärtat
Uppmärksamheten har fortfarande en väg inåt. Beslut vägs mot samvete och kärlek, inte bara mot vad som fungerar, och det håller beteendet i kontakt med något större än det som syns utifrån.
Var begäret sitter
Mycket av det som driver ett sådant beteende verkar vara begär som inte är medvetna, begär som förankras i kroppens sexuella områden utan att egentligen handla om sex. I stället tar de sig uttryck som makt, kontroll, bekräftelse eller att vinna, och blandas lätt ihop med just de sakerna i stället för att kännas igen som vad de egentligen är. Utan kontakt med det inre är det svårt att se skillnaden.
Hjärtat syns i ansiktet
Hjärtat verkar ha en direkt koppling till ansiktet. Hos barn är det tydligast: känslan syns i ansiktet i samma stund som den uppstår, utan fördröjning och utan att barnet försöker forma om den. Man kan läsa av ett barns hjärta rakt av, bara genom att se på ansiktet.
Hos vuxna finns kopplingen kvar, även om den oftast är mer dämpad. Man kan fortfarande läsa av någons hjärta och känslotillstånd i ansiktet, om man är uppmärksam och har kontakt med sitt eget hjärta.
Vid psykopatiskt beteende blir uttrycket ofta rubbat. Ett leende kan formas utan att vara sprunget ur en känsla i hjärtat, korrekt utformat men tomt inifrån. Reaktioner i ansiktet kan komma sent eller dröjande, som om de sätts samman i efterhand snarare än att uppstå av sig själva. Det är ofta just fördröjningen, mer än uttrycket i sig, som avslöjar att något är beräknat snarare än känt.
Inget av detta ger ett säkert svar på egen hand. Ett dröjande leende kan bero på trötthet, blyghet eller helt andra saker. Men tillsammans med ett beteende som redan pekar åt samma håll kan ansiktet ge ytterligare något att förhålla sig till.
Sällan bara individens fel
Det är lätt att göra det här till en fråga om enskilda människor, men det verkar oftare handla om system. De flesta bär med sig mer eller mindre av det här beteendet när de lever länge nog bara i det yttre, och det är sällan självvalt. Oftare är det sammanhangen man lever och arbetar i som formar det.
Företaget
Ofta byggt kring resultat, konkurrens och tillväxt framför relation. Modellen belönar den som sätter det yttre främst, och kan omedvetet forma bort kontakten med hjärtat hos den som vill klara sig i den.
Föreningen
Ofta byggd kring ett gemensamt syfte som människor delar av egen vilja. Ger mer utrymme för relation och samvete, och ligger närmare det som brukar kallas kärleksfullt eller gudomligt beteende.
Den som driver företag riskerar mest
Många som startar ett företag gör det utifrån något gott: en idé de tror på, en vilja att bidra eller att skapa något värdefullt. Det är sällan en ond avsikt som ligger bakom starten. Men konkurrensen och det hårda klimat som ofta följer med att driva företag formar med tiden den som klarar sig och överlever i branschen, och den formen drar lätt åt det psykopatiska hållet. Systemen är byggda så. Det är en risk, inte ett öde.
Det behöver inte bli så. Men det kräver en medvetenhet om risken, så att man inte tappar sitt inre, sin goda motivation och sina välmenande avsikter på vägen. Att driva ett företag framgångsrikt och samtidigt hålla fast vid det goda är sällan lätt. Det är tufft, och den svårigheten är värd att säga rakt ut i stället för att låtsas att den inte finns.
Nyckeln är entusiasm, inte ambition
Ett sätt att inte dras med i det psykopatiska beteendet när man driver ett företag är att lägga märke till hur man faktiskt trivs i sitt arbete, dag för dag, så att det finns frid och harmoni kvar i görandet. Det handlar om att gå till sitt eget företag med entusiasm. Entusiasm finns bara i nuet. Man känner den i det man gör just nu, oavsett vart det leder.
Ambition är något annat, och värt att lägga märke till när den dyker upp. Ambition lånar entusiasm från framtiden. Kraften kommer inte från stunden man är i, utan från tanken att man snart ska nå ett visst mål. Ett mått av det är mänskligt och sällan farligt i sig, men det är ett tecken värt att stanna vid, för det ligger nära gränsen till något svårare att hantera.
Överambition är den risken många fastnar i. Där pendlar man mellan motivation och disciplin för att orka bära ett åtagande som redan är större än vad man mäktar med. Det som en gång var roligt blir tungt, och det är i det läget den inre kontakten lätt går förlorad, för det finns helt enkelt inte tid eller ro kvar för den. Kvar blir bara det yttre: prestationer, krav och omständigheter man klagar på när målen inte nås, eftersom mål av den storleken sällan går att nå. Ofta är det omgivningen, inte personen själv, som först lägger märke till det, ibland som en intensitet som liknar entusiasm men saknar dess lugn.
Nyckeln till att driva ett företag, en förening eller vilken verksamhet som helst utan att förlora sig själv på vägen är därför inte hårdare disciplin eller större mål. Det är att hitta en ekonomi, en modell och en affärsplan som gör det möjligt att stanna i entusiasm, dag efter dag.
Alla bär på något av det
Ingen behöver vara helt fri från det här för att må bra. Nästan alla bär på någon grad av det, eftersom nästan alla någon gång lever mer i det yttre än i det inre. Det gör frågan mindre till om man har det eller inte, och mer till hur mycket kontakt man har med sitt hjärta just nu. Med den utgångspunkten blir det också lättare att möta andra med förståelse i stället för dom.
Vägen tillbaka
Om beteendet växer fram genom att kontakten med hjärtat tappas bit för bit, verkar vägen tillbaka handla om att bygga upp den kontakten igen. Att med jämna mellanrum vända uppmärksamheten inåt, och känna efter vad som känns rätt snarare än vad som bara fungerar, är en bra början. Ingen är låst i ett beteende för alltid.
Det här är tankar att fortsätta fundera på, inte ett facit.
En liten ordlek: om psykopat på ett ungefär beskriver den som tappat kontakten med sitt hjärta, kan motsatsen lekfullt kallas en saikopat, den som håller kvar kontakten med hjärtat och kärleken. Inget vetenskapligt begrepp, bara en liten lek med språket att fortsätta fundera på.
Ordet sai kommer från sanskrit och användes i gamla indiska religiösa texter som en titel för en gudomlig person, ungefär som i namnet Sai Baba. Det brukar översättas till något i stil med gudomlig moder eller gudomlighet, vilket bara gör ordleken lite roligare.
Leker man vidare med orden kan man se saikopat som motsatsen till psykopat snarare än en synonym till det. Psykopati brukar beskrivas som en avsaknad av kontakt med hjärtat och med andras känslor. En saikopat, i den här leken, skulle vara raka motsatsen: någon med fullständig kontakt med hjärtat, som möter världen genom kärlek snarare än genom begär. Utifrån kan de två ändå påminna om varandra. Båda kan verka lugna och oberörda i stunder då andra blir upprivna. Skillnaden ligger i vad som bär upp lugnet. Hos den ena finns ingen kärlek bakom det. Hos den andra är lugnet själva kärleken.
Så stängs kontakten med hjärtat
Begär skapar stress, och stress stänger kontakten med hjärtat. Det är hela mekanismen som jag förstår den. Stressen känns som ångest i takt med att kontakten minskar, och pågår det tillräckligt länge skyddar sig hjärtat genom att klippa kontakten helt. Begär leder till stress, som leder till det psykopatiska beteendet. Kärlek leder till lugn, som leder till det motsatta. Ett samhälle byggt på begär och stress odlar därför psykopatiskt beteende, och för att inte bli utmattade lär vi oss det själva, i självförsvar.
Botemedlet borde då vara det omvända: att introducera medvetandet om den inre världen. Vrida ner hastigheten, stilla tankarna, ta bort så mycket som möjligt av bruset. Det tvingar fram kontakten med hjärtat igen. Jag tror inte att någon är psykopat eller inte. Alla har mer eller mindre av det psykopatiska beteendet, och mer eller mindre av dess motsats, och det varierar från stund till stund.
Att leda inifrån eller utifrån
Här går en skarp gräns. Att leda andra genom deras inre, men från sin egen ytterlighet, är manipulation. Att leda andra genom deras inre, genom sitt eget inre, är vägledning. Tekniken kan se likadan ut utifrån. Skillnaden är var den kommer ifrån och vad den vill. En dålig ledare leder i det yttre via det yttre, med regler, kontroll och övervakning. En bra ledare leder genom andras inre, med motiverande kärlek, och får återkoppling direkt. Man kan bara leda underifrån, med kärlek, inte ovanifrån, med våld. Och ledaren ska fokusera mest på den som hamnat sist, och gå bakom.
Vanliga frågor
Vanliga frågor om psykopatiskt beteende
Är psykopati en diagnos man har eller inte har?
Så som jag ser det, nej. Dragen glider in i varandra och i vanligt mänskligt beteende, och samma person kan uppträda olika i olika skeden av livet. Det gör diagnosen svår att sätta med säkerhet, och en felaktig stämpel skadar både den som får den och den som ser någon genom den. Jag tror att alla bär på mer eller mindre av det, och att det varierar från stund till stund.
Hur uppstår psykopatiskt beteende?
Genom att kontakten med hjärtat tappas bit för bit. Begär skapar stress, och stress stänger kontakten med hjärtat. Pågår det tillräckligt länge skyddar sig hjärtat genom att klippa kontakten helt. Det sker sällan på en gång, och det är sällan självvalt. Oftare är det sammanhangen man lever och arbetar i som formar det.
Kan en psykopat förändras?
Jag tänker inte på det som att någon är psykopat. Det jag ser är ett psykopatiskt beteende, en riktning som växt fram när kontakten med hjärtat tappats bit för bit, och ett beteende går att vända. Vägen tillbaka är att bygga upp kontakten igen, att vrida ner hastigheten, stilla tankarna och känna efter vad som känns rätt i stället för vad som bara fungerar. Ingen är låst i ett beteende för alltid.
Hur känner man igen psykopatiskt beteende?
Försiktigt, och aldrig på en enda sak. Det som brukar synas är att uppmärksamheten ligger helt i det yttre, i resultat, bekräftelse och kontroll. Hjärtat syns också i ansiktet; ett leende som är korrekt format men tomt, eller reaktioner som kommer dröjande, som om de sätts ihop i efterhand. Men ett dröjande leende kan lika gärna vara trötthet eller blyghet. Det är beteendet över tid som säger något, inte ett ögonblick.
Vad är skillnaden mellan psykopat och saikopat?
Saikopat är en lek med ord här på sidan, inget vetenskapligt begrepp. Om psykopat på ett ungefär beskriver den som tappat kontakten med sitt hjärta, är saikopaten motsatsen, den som har full kontakt med det och möter världen genom kärlek i stället för begär. Utifrån kan de två likna varandra, båda kan verka lugna när andra blir upprivna. Skillnaden är vad som bär upp lugnet.
Varför pratas det om företag på en sida om psykopati?
För att det sällan bara är individens fel. Många startar företag av något gott, men konkurrensen och klimatet formar med tiden den som klarar sig, och den formen drar lätt åt det här hållet. Det är en risk, inte ett öde. Nyckeln jag hittat är entusiasm i stället för ambition, att hitta en modell som gör det möjligt att trivas dag för dag.
Har du tankar om det här: hej@bauder.se