Mellan två världar

Det inre och det yttre

Den vanligaste betydelsen är den som återkommer på nästan varje sida här: den inre världen och den yttre världen. Den yttre världen är kroppen, sinnet, egot och allt som ständigt förändras omkring oss. Den inre världen är källan till det som består, sanning, kärlek, tidlös frid. Att leva mellan de två världarna handlar om att inte fastna i den ena på bekostnad av den andra, utan att hitta balansen mellan dem.

Vaket och djupsömn, och det som ligger mitt emellan

Det finns en annan betydelse också, en som jag tycker är minst lika spännande. Vi rör oss dagligen mellan två andra världar: att vara vaken och att sova i djupsömn. Det är två väldigt olika tillstånd, nästan som två skilda världar i sig.

Mitt emellan dem ligger något tredje: gränslandet mellan vaket och sömn, drömstadiet. Det är där det händer mest oväntade saker. Man kan uppleva sömnparalys, hamna i väldigt levande drömmar, eller känna något som liknar en astral upplevelse. Det kan komma syner, man kan höra saker, och ibland landar man i ett djupt intuitivt tillstånd som är svårt att beskriva med ord.

Jag brukar se det som en sorts glitch mellan vaket och sömn. Ingen av världarna har riktigt tagit över än, och just där, i den sprickan, verkar något magiskt kunna få plats.

En detalj som stämmer, från både en bok och mitt eget yrke

Det finns en bok skriven av en neurokirurg, Eben Alexander, som fick en bakteriell hjärnhinneinflammation och låg i koma i över en vecka. Under den tiden fick han starka andliga upplevelser, av det slag som brukar beskrivas som en resa bortom kroppen. I boken berättar han om ett tillfälle då hans son gick fram och försiktigt öppnade sin medvetslösa pappas ögonlock. Det sonen då fick se var ögon som skelade, och det måste ha varit en skrämmande syn: att se sin pappas ögon på det sättet, utan att veta om något alls fanns kvar där inne.

Den detaljen känns extra levande för mig eftersom jag själv är anestesisjuksköterska. När vi söver någon sjunker medvetandet genom flera stadier, och ett av dem är just ett skede då ögonen börjar skela. Då måste alla i rummet vara försiktiga och tysta, för det är ett känsligt läge där till exempel struplocket lätt kan dra ihop sig om patienten störs. När ögonen sedan slutar skela och pekar rakt fram igen vet vi att det är säkert att fortsätta, intubera, röra patienten, prata som vanligt igen.

Jag tänker att det där skedet, när ögonen skelar, kanske är just den fysiska sidan av samma mellanland som boken beskriver. Ett stadie som faktiskt går att observera mitt i det medicinska arbetet, och som ändå verkar höra ihop med något mycket större.

Boken heter Proof of Heaven: A Neurosurgeon’s Journey Into the Afterlife. Jag har tipsat om den i Boktips.