Medveten, inte långsam

Medvetenhet är inte en paus, det är insyn i reaktionen

Utifrån syns medvetenhet knappt alls, den är ingen prestation man kan visa upp, och den gör en inte långsammare än andra. Man kommer fortfarande att reagera, precis som förut, ofta lika mycket. Skillnaden är att man är medveten om sina reaktioner medan de sker, och därför kan häva dem och göra något annat istället, något som stämmer med ens inre sanna jag.

Det pratas ofta om att meditation ger medvetenhet, eller att man ska arbeta upp sin medvetenhet, som om vissa skulle vara mer medvetna än andra. Så som jag ser det stämmer inte riktigt det. Medvetenhet är snarare som en medicinsk skala: man är antingen vaken, eller av lägre vakenhetsgrad. Det man faktiskt tränar genom meditation är inte medvetenheten i sig, utan var man lägger sin uppmärksamhet, och därmed vad man blir medveten om.

Den som stänger sina yttre sinnen och vänder blicken inåt tränar upp medvetenheten om sitt inre. Det är därför vissa som mediterar mycket nästan kan låta kroppen falla i sömn, med sinnena avstängda, samtidigt som personen är helt vaken och medveten, men riktad mot sitt innersta, eller mot en tomhet där inne. En medvetenhet om något som inte går att känna av på vanligt sätt, ett slags vakuum eller tomrum, ett icke varande som ändå finns bakom allt som finns.

Ju mer man är medveten om sitt inre, desto mer förändras också reaktionerna över tid. Den första responsen på något som händer i det yttre börjar komma från kärlek istället för från rädsla eller vana, eftersom man förstår allt tydligare vad som faktiskt är viktigast. Utan medvetenhet om den inre världen reagerar man mycket, och då utifrån alla de föränderliga ytterligheter som möter en, vilket lätt blir kaotiskt. Med medvetenhet om det inre reagerar man fortfarande mycket, men reaktionerna byggs om, steg för steg, till ett mönster grundat i inre bekräftelse snarare än i yttre.

Ett sätt att förstå vad medvetenhet är kommer ur en enkel fråga: vem pratar man med när man tänker? Vet man inte redan vad man ska säga till sig själv? Mitt bästa svar hittills är att man pratar med sitt eget minne, ungefär som när man skriver dagbok. Tankarna hämtar upp gamla anteckningar, grubblar på dem och skriver om dem lite. Medveten är det man faktiskt vet, just nu. Medvetenhet är allt man vet i nuet, inte bara det som sinnena och det inre talet råkar visa upp för stunden. Samma fråga är ingången till hur man hittar sitt jag, och den skrev jag om i inlägget Vem frågar?.

Det viktigaste jag lärt mig om sinnet är att man inte är det. Observerar man vad sinnet håller på med så blottas det, och det avslöjas som en låtsasviktig figur som försökt bestämma. Sinnet är som ett djur man har, ett ganska starkt djur. Djuret äger inte en, och det vet om det. När djuret märker att man ser det utan att lyda det ger det upp. Det kan skälla och kämpa lite, men det kan inte tvinga en, bara lura en när man inte ser.

Att agera är ett val, att reagera är en vana

Utifrån ser handling och reaktion ofta likadana ut, någon gör något och ett svar följer. Inifrån är skillnaden stor. Att reagera styrs av det som just hände, av rädsla, sår eller vana. Att agera kommer istället från ett eget val, en riktning man själv har valt. Medvetenhet om det inre gör att man blir medveten om sina reaktioner i samma stund som de sker, och det är den medvetenheten som gör det möjligt att stanna upp mitt i en reaktion och välja något annat.

Det kan se ut så här: något händer i det yttre, och man reagerar precis som förut. Men den här gången lägger man märke till sin egen reaktion. Man stannar upp, tänker efter, ursäktar sig och förlåter sig, och agerar sedan på ett annat sätt än det reaktionen först gav. Nästa gång samma sak händer har mönstret redan börjat rubbas, en liten bit närmare det som stämmer med ens inre, sanna, kärleksfulla jag.

Upprepat, om och om igen, byggs reaktionsmönstret om från grunden. Det som förut var yttre försvar och ytterligheter blir med tiden reaktioner grundade i det inre, tills det första svaret på nästan allt är kärlek.

Träningen i att inte reagera har för mig blivit en kort lista som jag återkommer till. Avbryt aldrig. Reagera inte. Full koncentration. Välj kärleksfullt. Agera. Försvara inte dig själv. Värdera bara handlingen: är den rätt? Och då inte min rätt, utan rätt.

Det finns en sak till att säga om snabba reaktioner. De är inte alltid dåliga. Ju mindre ego man bär på, desto mer drivs handlingarna av intuition i stället för av egots reaktionsmönster, och intuitionen är också snabb. Skillnaden är var reaktionen kommer ifrån. Egot är reaktionsmönster som vill göra en belåten med hjälp av den yttre världen. Intuitionen kommer inifrån. Man känner sällan när man handlar ur intuition, men man kan se det efteråt i vad man gjorde.

Begär är en tomhet som ropar efter att fyllas

Sett från utsidan är begär bara en önskan, ett sug efter något man vill ha. Inifrån kan det kännas som en tomhet som ropar efter att fyllas, av mat, uppmärksamhet, kärlek eller makt. Begär är inte fel i sig, men blir tyngre ju mindre man förstår varifrån det kommer.

Det hjälper att skilja på behov och begär. Kroppen behöver det den behöver för att leva, och inte mer än så. Allt utöver det är begär, och begär är djurets begär. Matar man inte djuret blir det svagare. Ett litet knep jag använder: när kroppen eller sinnet vill ha något, tänk inte ”jag vill ha”, tänk ”det skulle vara trevligt”. Det låter oskyldigt, men det flyttar begäret från att vara ett krav till att vara en möjlighet, och möjligheter kan man släppa.

Begär skapar stress, och stress stänger kontakten med hjärtat. Jag har prövat det på mig själv: tänk på något starkt begärligt och känn efter. Först pirrar det i mellangärdet, sedan kommer ett tryck i bröstet som känns som en främling. Kärlek gör det motsatta. Den ger lugn, och lugnet öppnar kontakten med hjärtat igen. Det är därför kaffe, socker och alkohol fungerar som begärsförstärkare: de förstärker suget och förstärker belöningen. Den fråga jag går omkring med är var man hittar kärleksförstärkare.

En regel jag tagit till mig från en lärare, och som jag tycker är svår att slå: om ett begär dyker upp, analysera det. Är det bra för dig och inte skadligt för andra, gå vidare. Är det inte bra, lägg det åt sidan på en gång. Är du osäker, gör ingenting tills osäkerheten har klarnat.

Sanning är att våga se det som faktiskt är

Utifrån handlar sanning om att orden stämmer med det som hänt. Inifrån handlar den om att våga se det som faktiskt är, även när det gör illa eller krossar en bild man byggt upp om sig själv, eller om hur man tror att andra uppfattar sig själva. Det finns en pliktkänsla i det här, en plikt både mot sanningen och mot kärleken.

Sanning är inte bara något som kan krocka med en självbild. Den kan också få faktiska konsekvenser i den yttre världen, och det är därför det ibland känns skrämmande att säga den, eller att bara förhålla sig till den. Men att inte förhålla sig till sanningen är ändå mycket farligare.

Det finns ett undantag värt att nämna. Om det att berätta sanningen, eller att förhålla sig till den, skulle leda till att någon annan utsätts för våld, då kan det vara klokt att avstå från att säga den, utan att för den skull ljuga. Man kan i stället bara hålla sig undan: lågmäld, tyst, avvaktande, inkännande.

Anledningen är att våld är det största hotet mot frid och harmoni, och frid och harmoni är det som gör det möjligt för människor att känna kärlek och befinna sig i ett kärleksfullt tillstånd. Våld är därför egentligen ett hot mot kärleken själv. Om sanningen riskerar att få en okunnig person att ta till våld, väger den försiktigheten tyngre än att säga den rakt ut.

Sanningen bör alltid vara enkel. Går man ut i ytterligheterna har den så många perspektiv att man tappar bort den, men på djupet finns en enklare sanning, och den kräver lite tanketid. Det finns också ett tecken att lita på: blir man triggad av något ligger det alltid något i det. Inte allt, men något.

Att tala sanning är inte samma sak som att tala mycket. Jag pratar gärna och ofta, och ibland pratar jag medan jag försöker göra mina tankar begripliga för mig själv. Det jag försöker lära mig är att tala det nödvändiga, och att det jag säger ska motsvara det jag tänker. Ord ska stämma med tanke. Ett sätt att öva det är att prata i frågor i stället för i påståenden, och att hålla inne med sin åsikt tills någon faktiskt frågar efter den.

Tolstoj skriver att friheten ligger i sanningen, att människan bara är fri i riktning mot den. Så ser jag också kedjan: sanning leder till kärlek, kärlek till gudomlighet, gudomlighet till samvete, och samvetet ger antingen belåtenhet eller skuldkänsla, som i sin tur leder till välvilja. Men om jag måste välja så går kärleken före sanningen. Inte alla kan sanningen. Alla kan kärlek.

Har du tankar om det här: hej@bauder.se