Vad kärleken egentligen kommer ifrån

Tre olika grader

Att tycka om, att älska och att vara kär i någon ligger på samma skala, bara med olika styrka. Älska är en starkare version av att tycka om, och kär är en starkare version av älska. Kärlek är något annat. Den är inte en grad på samma skala, utan ett eget tillstånd, kravlöst och allomfattande, som inte är bundet till en enda person.

Begär är motorn bakom skalan

Det som driver hela den skalan, att tycka om, älska och bli kär, är begär: en yttre riktad kraft mot något man vill ha mer av. När begäret uppfylls följer ofta en sekundär känsla med, ett slags kärlekstillstånd, och det är egentligen den känslan man älskar, inte begärsobjektet i sig. Därför blandas begär och kärlek så lätt ihop.

Men samma tillstånd går att nå inifrån, utan att först behöva uppfylla ett yttre begär. Ett sätt att se det: riktar man sitt begär mot kärleken själv i stället för mot yttre objekt, blir livet på ett sätt väldigt enkelt, men bara om man verkligen förstått att kärlek är ett inre fenomen. Förstår man det på riktigt byggs en kärleksfull tillvaro runt och inom en, nästan av sig själv.

Priset stiger med känslan

Ju mer man tycker om, älskar och blir kär i någon, desto mer av det dagliga välmåendet flyttar in i just den relationen. Det gör livet rikare när allt är bra, men det gör också att mer finns att förlora om personen försvinner. Det är ofta där svartsjuka har sin rot, inte i svaghet, utan i hur mycket av det egna välmåendet som fått bo hos någon annan.

En påminnelse, inte en förklaring

Den man är kär i eller älskar kan väcka en stark känsla av kärlek. Det är lätt att tro att det är personen själv som skapar den känslan, men det är egentligen ett yttre fenomen som påminner om något inre. I stunden blir det lätt att känna kärlek för hela sitt liv, för att man blir sedd och bekräftad av just den personen. Men försvinner personen försvinner ofta känslan med, eftersom den var knuten dit i stället för till sin egentliga källa.

Att växa kärleken inifrån

Kärleken som byggs inifrån är oberoende av vem som finns runt omkring. Den kräver inte att en person låses fast som villkor för att kunna kännas. Tacksamhet är en bättre riktning än att klamra sig fast: du fick mig att känna kärlek, snarare än du måste stanna för att jag ska få känna den. Kärleken kan då kännas igen ända från sitt djupaste ursprung, och växa vidare på egen hand, oberoende av yttre omständigheter.

Kärlek är tillåtelse

Det enklaste sättet jag hittat att beskriva kärlek är att kärlek är tillåtelse. Tillåtelse att existera precis som man är, utan krav på förändring. När man känner sig tillåten fylls man av en energi av sann lycka, och den energin vill man sedan sprida vidare genom välvilja. Det är så man blir kärleksfull. Man kan inte göra saker av kärlek, men man kan göra saker av välvilja, inifrån ett kärleksfullt tillstånd.

Kärleken är också bakgrunden till allt. Den är som mörkret som tillåter ljuset, eller tystnaden som tillåter ljudet. Ljus tillåter inte mörker och ljud tillåter inte tystnad, men mörkret och tystnaden tillåter allt. På samma sätt är kärleken det som tillåter livet att finnas. Den har ingen motsats. Det man brukar tro är kärlekens motsats är bara brist på kärlek, och all negativitet jag känner till uppstår ur den bristen.

Det betyder också att kärlek inte är något man behöver förstå med språket. Sanning och kärlek känner man inom sig. Orden finns för att kunna peka, inte för att kunna känna.

Man kan inte ge kärlek, bara visa den

Kärlek går inte att ge bort som en sak. Det man kan göra är att visa kärlek, och att visa kärlek är att hjälpa den andre att uppleva kärleken inom sig själv. När någon upplever kärlek inom sig sprider den sig som en sfär runt personen och träffar allt i sin väg. Den som en gång känt den vet vad den är och kan visa den för nästa. Så fortplantar sig kärlek, i kedjor.

Ett sätt att hålla kärleken levande mellan två personer är att acceptera och förlåta allt det negativa, och samtidigt lyfta upp de gudomliga egenskaperna hos varandra till medvetandet, genom att belysa dem och sätta ord på dem. Då faller det negativa bort av sig självt, utan att behöva lyftas upp och hanteras.

Först fylls det egna hjärtat

Jag har länge trott att man kan älska andra rakt av. Nu tror jag att man bara kan älska andra som en sekundär effekt av att själv vara fylld av kärlek. När man älskar sig själv tillräckligt svämmar det över och omger omgivningen. Föräldrar fyller barnets hjärta med kärlek, sedan hjälper de barnet att fylla sitt eget, och sedan välter det över till andra. Kärleken till sig själv är det enda man alltid har med sig.

Kärlek och ego hänger ihop, fast åt motsatt håll. Ju mer kärlek, desto mindre ego, och ju mer ego, desto mindre kärlek, oavsett orsak. Det gör att man kan se på en människa vem som saknar kärlek och behöver få mer av den. Kärlek är tillåtelse, tillåtelse bekräftar, bekräftelse ser själen, och när själen blir sedd upplöses egot.

Att träna kärleken inför det svåraste

Sann kärlek i sin renaste form kan man bara uppleva när man är så tillåtande att man tillåter även det som i livet är allra mest otillåtet: sin egen död. Så jag ser på det som en träning. Man tränar sin kärlek så att man, när stunden kommer, är tillåtande nog att kunna slappna av och bli ett med allt igen. Under tiden man tränar får man ett rikt och kärleksfullt liv, och de i ens närhet får det med en. Misslyckas man den dagen är det ingen fara. Man får så många chanser man behöver.

Har du tankar om det här: hej@bauder.se