Intravenös Vitamin C
Jag sålde tidigare Vitamin C avsett för medicinskt, intravenöst bruk. Det gör jag inte längre, men kunskapen finns kvar. Här samlar jag det jag lärt mig, och min egen syn på det. Behandlingen kallas i vardagligt tal ofta för vitamindropp.
En förbisedd essentiell medicin
Högdos Vitamin C intravenöst har länge varit förvånansvärt svårtillgängligt i Sverige jämfört med i flera andra länder. Det kräver recept, och min erfarenhet är att många läkare och specialister helt enkelt inte är bekanta med behandlingen eller den forskning som finns kring den, vilket gör att den sällan erbjuds, oavsett hur säker och väldokumenterad dess säkerhetsprofil är.
Det har dock blivit något bättre. Idag finns till exempel Vitaminkliniken, som erbjuder behandlingen och numera drivs vidare av en läkare. Men det bästa är ändå om du kan ta upp det med din egen läkare på vårdcentralen. Behandlingen är tillåten, och det är läkaren där som avgör om du ska få den eller inte. Informerar du din läkare om Vitamin C kan du eventuellt få behandlingen redan där. Jag delar gärna med mig av studier och information som kan vara ett stöd för din läkare, och har även kvar kontakter hos läkemedelstillverkaren om det behövs.
Min erfarenhet är också att kunskapen om Vitamin C, både som intravenös behandling och inom näringslära mer generellt, är förvånansvärt begränsad hos många läkare, även högt uppsatta sådana. I mina möten med flera av dem har jag upplevt ett större intresse för nya, avancerade molekyler, läkemedel som är receptorsökande och målinriktade, än för äldre, välstuderade och säkra behandlingar som faktiskt fungerar. Jag tror att det delvis handlar om prestige och karriärjakt: det är mer meriterande att forska fram och lansera något nytt än att lyfta fram något som redan finns och är billigt. Det är förstås min egen tolkning, men ett mönster jag sett återkomma gång på gång.
Funktion
En byggsten för nästan allt kroppen gör
Vitamin C behövs i så många olika processer att det är svårt att peka ut en enda funktion som den viktigaste. Det fungerar som hjälpämne åt en rad enzymer, bland annat de som bygger kollagen, kroppens vanligaste protein och en grundbult i hud, blodkärl, senor och ben. Blir tillgången för låg blir kollagenet svagare, vilket bland annat gör att sår läker sämre och blodkärl blir sköra.
Det spelar också en roll i bildandet av vissa hormoner, i upptaget av järn ur maten, och skyddar celler mot skador från fria radikaler i sin roll som antioxidant. Immunförsvaret är beroende av det på flera sätt, och en brist kan göra kroppen sämre rustad mot infektion.
Hur grundläggande Vitamin C är syns tydligast i vad som händer vid en allvarlig brist. Sjukdomen skörbjugg, med symtom som muskelsvaghet, blödande tandkött och dålig sårläkning, är den enda bristsjukdom som är helt vetenskapligt fastslagen kopplad till Vitamin C, men den visar hur beroende kroppen faktiskt är av det, i så många olika delar samtidigt.
Det är den bredden, hur många olika system i kroppen som är beroende av samma ämne, som gör att jag tycker Vitamin C förtjänar mer uppmärksamhet än det ofta får.
Evolution
Ett djur som tappat förmågan
Människan är i det här sammanhanget lite som en ”guinea pig”, engelskans ord för marsvin, som också råkar vara den vardagliga engelska termen för en försöksperson. Ordvitsen är faktiskt talande: marsvinet är nämligen ett av de få djur som delar vår egen brist. På grund av en genetisk defekt i ett enzymled saknar både marsvin och människor förmågan att själva producera eget Vitamin C, något de allra flesta andra djur kan.
Hos andra djur stimulerar fysiologisk stress en respons där glukos, genom en rad enzymatiska processer i levern, omvandlas till Vitamin C, och i förvånansvärt höga doser. Vid stress beräknas motsvarande 7,5 till 10 gram Vitamin C produceras hos ett djur av människans storlek. Ungefär som en adrenalinkick, en plötslig mental chock som gör att bröstet bränner till, hjärtat slår hårdare och andningen blir djupare, borde egentligen samma sak trigga ett Vitamin C-påslag som skydd. Hos oss människor uteblir det helt.
Tänk också på hur djur i naturen klarar sig, trots vad som för oss ser ohygieniskt och riskabelt ut. Hur kan ett husdjur äta ett annat djurs gamla avföring, eller riva upp djupa sår i smutsen, för att sedan bara slicka rent och vila några dagar? En del av svaret ligger sannolikt i den enorma mängd Vitamin C kroppen då producerar som skydd. Vi människor har byggt hus, kläder och mediciner som skyddar oss från naturen på ett sätt djuren inte har, och en tanke jag har är att bristen på egen Vitamin C-produktion är en del av anledningen till att vi behöver det skyddet. Utan husen, kläderna och medicinerna är vi troligen inte alls lika motståndskraftiga mot naturen som djuren är, även om djur förstås också dör, ibland mer än vi gör idag med alla våra skydd. Förr i tiden, innan vi hade samma skydd, dog vi människor betydligt mer än nu. Naturen är annars skön, det är där jag själv hittar lugn och harmoni, men den blir en betydligt större risk för oss utan den egna produktionen. Frukt och grönsaker ger visst Vitamin C, men förmodligen inte i den mängd kroppen skulle behöva vid verklig stress. Tama djur har för övrigt lägre egenproduktion än vilda djur.
Egenskaper
Känsligt, och lätt att tappa bort
Vitamin C är ett ovanligt känsligt ämne. Det bryts lätt ner av värme, vilket gör att mycket av det vi får i oss genom matlagning redan är förstört innan det når kroppen. Det konkurrerar dessutom med glukos om samma transportvägar in i cellerna, vilket betyder att mycket socker i blodet kan göra det svårare för Vitamin C att faktiskt tas upp där det behövs.
Även mognadsgrad spelar roll. Frukt som plockas för tidigt eller som blivit övermogen innehåller ofta betydligt mindre Vitamin C än frukt vid rätt mognad. Det är en av många anledningar till att det är svårt att räkna på hur mycket man egentligen får i sig genom kosten.
En liknelse
Kroppen som en stad
Jag brukar likna Vitamin C och kroppens relation vid pengar och ett samhälle, säg en stad. En stad har ett komplext maskineri. Om intäkterna sjunker och staden förbrukat sina resurser uppstår alla möjliga konstiga och allvarliga besvär. Maskineriet går segt och fungerar dåligt. Vissa börjar stjäla av andra, vissa svälter. Det värsta som kan hända är att kriminella, våldsamma gäng växer sig starka och roffar åt sig de resurser som finns. De tar allt större plats, växer in i samhällets maskineri och förstör hänsynslöst för andra, enbart för egen vinning. Staden kan dö.
Om man istället tillför resurser via organisationer som ser till att alla får det de behöver sätter maskineriet igång igen. Allt städas upp, stölderna minskar. Resurserna kan omfördelas så att klyftorna mellan rika och fattiga krymper, så att fler får tillgång. Staden blomstrar, alla mår bättre och känner sig tryggare.
I den bilden är Vitamin C organisationerna, och elektronerna är pengarna. Brist på ”pengar” är vanligare än man kan tro. ”Gängen”, i den här liknelsen, är cancer.
Det finns en liten risk i bilden också. Ger man för lite kan ”gängen” ändå roffa åt sig det som finns och växa sig starkare, ungefär som korruption. Konsten är att identifiera gänget, och ge tillräckligt mycket till stadens ordnade invånare.
En annan tanke
Om balans och stress
En annan tanke jag har är att om vi lever i nuet med det vi gör, i balans med omvärlden och lyhörda för det inre, äter bra, vilar och rör oss lagom, kanske Vitamin C från maten räcker, förutsatt att stressnivån hålls nere. Lugn och harmoni, till exempel genom meditation eller yoga, kan vara en del av det. Men om vi måste vara verksamma och kämpa mycket i den yttre världen kommer stressen, och då är det kanske just den produktion vi saknar som hade behövts, vilket i stället formar oss på andra sätt.
Med den förståelsen ser jag också en annan sida av bristen. Den kan kanske vara en påminnelse om att söka lugn, frid och harmoni i livet, till exempel genom en djupare kontakt med det inre eller det man själv kallar det gudomliga, snarare än att alltid kämpa i den yttre världen. Det här är inget krav eller något jag tycker alla måste följa, bara ett resonemang jag själv landat i. Alla är olika, med olika förutsättningar och omständigheter, och var och en behöver lyssna på sitt eget inre för att veta vad som passar just dem. Men lugn och harmoni är vad som för mig skapar utrymme för den kontakten och den förståelsen, till exempel genom att äta mer växtbaserat.
Forskningsbilden
Bredare än jag väntat mig
Under åren jag jobbade med det här läste jag mig igenom en hel del forskning om Vitamin C, och det som förvånade mig mest var bredden. Vitamin C fungerar som hjälpämne åt en lång rad enzymer i kroppen, och är inblandat i allt från kollagenbildning och immunförsvar till leverns ämnesomsättning, nervsystemet och upptaget av järn. Det är svårt att hitta ett kroppssystem som inte berörs på något sätt.
Skörbjugg är den enda bristsjukdom som är helt vetenskapligt fastslagen kopplad till Vitamin C, men den uppstår först vid en mycket allvarlig och ovanlig brist. Begreppet hypovitaminos används om nivåer som ligger under det som räknas som tillräckligt, men fortfarande långt över skörbjuggsgränsen, och det är svårare att sätta fingret på. Referensvärden är svåra att fastställa, dels för att Vitamin C är vattenlösligt och bara kan lagras i mycket begränsad utsträckning i kroppen, vilket gör att nivåerna varierar med vad man ätit den senaste tiden snarare än att spegla ett stabilt förråd, dels för att plasmanivåer sällan mäts rutinmässigt i vården. En mildare brist syns därför sällan förrän den redan gett symtom.
En sak som fastnade hos mig var en stor brittisk befolkningsstudie, EPIC-Norfolk, publicerad i The Lancet år 2001. Den följde nästan 19 500 personer i cirka fyra år och fann att en högre nivå av Vitamin C i blodet var kopplad till en ungefär 20 procent lägre risk att dö under studieperioden, oavsett dödsorsak, även efter att man tagit hänsyn till sådant som ålder, blodtryck, kolesterol och rökning. Det är ett samband, inte ett bevis på orsak, men ett av flera resultat som fick mig att ta bristen på allvar.
Mer i detalj tas C-vitamin, askorbat, upp av celler via natriumberoende transportörer som kallas SVCT1 och SVCT2. SVCT1 sköter upptaget i tarmen och njurarna, SVCT2 sprider det vidare ut i vävnaderna. Den oxiderade formen av C-vitamin, dehydroaskorbinsyra, tas istället upp via samma glukostransportörer som blodsocker använder, vilket är förklaringen till att höga blodsockernivåer kan konkurrera ut och försämra upptaget av just den formen.
Det här systemet gör också att oralt intag har ett tak. Redan 200 till 400 mg om dagen räcker för att mätta blodets nivåer hos en frisk person, upp mot ungefär 70 till 80 mikromol per liter. Äter man mer än så stiger blodnivån knappt alls, eftersom transportsystemet i tarmen är mättat. Ges C-vitamin istället intravenöst, förbi den begränsningen, blir sambandet mellan dos och blodnivå i stort sett linjärt även vid mycket höga doser, och nivåer flera hundra gånger högre än det orala taket har uppmätts i studier. Det är den skillnaden, inte bara mer av samma sak, som gör högdosbehandling intravenöst till något annat fysiologiskt än att äta apelsiner.
C-vitamin fungerar som en elektrondonator. Det lämnar ifrån sig en elektron till en reaktiv, skadlig molekyl och neutraliserar den på så sätt, och blir själv en förhållandevis stabil och ofarlig molekyl som kroppen sedan kan återställa med hjälp av andra system. Alla antioxidanter är inte likadana eller lika kraftfulla. Glutation, kroppens kanske mest kända egna antioxidant, är till exempel inte ett vitamin utan en liten peptid uppbyggd av tre aminosyror, och den finns normalt knappt alls fritt i blodet, den bildas och verkar i huvudsak inuti cellerna. C-vitamin är däremot litet och vattenlösligt och rör sig fritt mellan blod och vävnad, vilket är en del av varför det går att ge i så pass höga doser med en väldokumenterad säkerhetsprofil.
Min egen syn
Min egen erfarenhet
Det här är min egen erfarenhet och övertygelse, inte ett medicinskt påstående. Jag har under min tid med det här sett människor må bättre av högdos Vitamin C intravenöst, även vid allvarliga tillstånd, och jag är personligen övertygad om att behandlingen förtjänar en mycket större plats inom vården än den har idag. Men jag är ingen läkare, och det jag skriver här ska inte tolkas som medicinsk rådgivning eller ett löfte om resultat.
Preparatet jag var ombud för är specifikt klassat som ett läkemedel, inte ett kosttillskott. Det som avgör är beredningsformen: det är ämnat att ges intravenöst, och allt som ges intravenöst och påverkar kroppen fysiologiskt räknas som läkemedel, oavsett om ämnet i sig också är ett naturligt näringsämne. Det gäller även så enkla saker som olika vattenlösningar som ges intravenöst, de klassas också som läkemedel av samma anledning. Preparatet kom till den svenska och nordiska marknaden 2020, som ett då nytt läkemedel här.
Själva beredningen är annars enkel: askorbinsyra buffrad med natriumvätekarbonat i sterilt vatten, för intravenöst bruk. Enkelt, säkert, billigt, och lite magiskt.
Jag var under en period lokalt ombud för tillverkaren och tog över försäljningen av läkemedlet i Norden, som certifierad partihandlare. Det som slog mig var kostnaden, läkemedlet kostade omkring 1600 kronor på apotek, långt mer än jag tyckte var rimligt för något jag ansåg vara så grundläggande viktigt. Jag sänkte priset till apoteken till omkring 130 kronor, för att fler skulle ha råd att få det vid behov. Tillgänglighet handlar inte bara om att något finns, utan om att det går att få tag på utan att kostnaden i sig blir ett hinder.
Uppoffringen handlade om att lämna rollen som vårdgivare, en roll jag verkligen trivdes med. Men behandlingen var för dyr, och därmed svårtillgänglig för många patienter. Återförsäljaren jag köpte av ville inte sänka priset, och ingen annan certifierad partihandlare av läkemedel var villig att ta över och sänka det istället. Det enda alternativet som fanns kvar var att jag själv startade en partihandel, för att kunna sänka priset och göra behandlingen lättillgänglig och billig, helst gratis, eftersom den är så viktig för så mångas hälsa och välmående. Det var därför jag gjorde den uppoffringen. Det kändes som kanske den viktigaste uppgiften jag tagit mig an hittills i livet.
Jag tänkte också att det kanske var bra för mig att göra goda saker för andra utan att livnära mig på deras direkta uppskattning, den uppskattning jag annars fick som vårdgivare. Men det blev svårt för mig utan den.
Men jag mådde bäst av att möta patienterna själv, av att se deras glädje och känna att min hjälp faktiskt gjorde skillnad för dem. Som partihandlare blev avståndet till patienterna mycket större, och min egen upplevelse av läkemedelsbranschen därifrån var ärligt talat skrämmande, ungefär lika omoralisk och oetisk som jag hade befarat innan jag gav mig in i den. Jag älskar heller inte pengar särskilt mycket, så jag är nog ingen vidare skicklig affärsman i grunden, och till slut var jag tvungen att avsluta uppdraget som partihandlare och lokalt ombud. Andra som gillar pengar lite mer har säkert tagit över och driver det vidare idag, men tillgängligheten är fortfarande något jag bryr mig om.
Vanliga frågor
Vanliga frågor om intravenös Vitamin C
Är vitamindropp samma sak som intravenös Vitamin C?
När jag skriver om vitamindropp menar jag enbart Vitamin C som ges intravenöst, i hög dos, som läkemedel. Andra så kallade vitamindropp, där olika vitaminer blandas, har jag ingen erfarenhet av och ser inte som rimliga. Allt på den här sidan handlar om intravenös Vitamin C och ingenting annat.
Hur får man intravenös Vitamin C i Sverige?
Det kräver recept och ges av vården. Det bästa är att ta upp det med sin egen läkare på vårdcentralen. Behandlingen är tillåten, men många läkare är inte bekanta med den, så det kan behövas en del tålamod.
Varför ges Vitamin C intravenöst och inte bara som tabletter?
Vitamin C är ett känsligt ämne. Det bryts ner av värme och konkurrerar med glukos om vägarna in i cellerna, så det är svårt att veta hur mycket man egentligen får i sig via kosten. Intravenöst hamnar det direkt i blodet, och det är en del av varför det går att ge i så pass höga doser med en väldokumenterad säkerhetsprofil.
Är intravenös Vitamin C ett läkemedel eller ett kosttillskott?
Ett läkemedel. Det som avgör är beredningsformen: allt som ges intravenöst och påverkar kroppen fysiologiskt räknas som läkemedel, även om ämnet i sig också är ett naturligt näringsämne.
Är det här medicinsk rådgivning?
Nej. Det här är mina egna erfarenheter och övertygelser från tiden som partihandlare och ombud för ett Vitamin C-preparat för intravenöst bruk. Rådgör alltid med läkare innan du påbörjar en behandling.
Viktigt: Det här är mina egna tankar, erfarenheter och övertygelser kring Vitamin C, inte medicinska fakta eller rådgivning. Rådgör alltid med läkare innan du påbörjar en behandling, särskilt vid pågående sjukdom eller medicinering.