Frihet, belåtenhet, energi, evighet, öde
Det som blir kvar när det yttre försvinner
Frihet, belåtenhet, energi, evighet och öde beskrivs ofta som yttre villkor, något som händer en eller ges en utifrån. Den här texten går igenom vad som händer när man vänder blicken inåt istället.
Frihet som inte går att ta ifrån någon
Frihet kan sedd utifrån se ut som att göra vad man vill, när man vill. Inifrån är den ofta mindre och stillare, friheten att känna vad man känner utan att döma sig själv för det. Den yttre friheten kan man förlora på en dag, den inre är svårare att ta ifrån någon.
Det finns två sätt att vara ofri. Det ena är att inte kunna, eller inte tillåtas. Det andra är att inte tillåta sig själv. Det andra är det svåraste, och det enda som är definitivt, för det varar tills man ger upp sin självbegränsning eller slutar vilja saker. Det första kan man i alla fall försöka runt och hoppas. Tolstoj skriver att friheten ligger i sanningen: människan är fri bara i riktning mot den, och stannar hon går hon igenom lidandet som tvingar henne dit ändå.
Jag har alltid värderat friheten högst av allt, och jag behöver inte mycket för den, för den är inom mig. Att äga saker känns mer fängslande än befriande, och att bry sig mindre om saker ger frihet nästan direkt. Det är också läskigt att binda människor till sig, och att bindas. Så fri som möjligt, åt båda hållen, och kärleken blir kvar utan krav.
Belåtenhet är att sluta sakna
Belåtenhet kan sedd från utsidan se ut som att sluta kämpa. Inifrån är det tvärtom, ett lugn som kommer av att ha slutat jämföra sitt liv med någon annans mall. Belåtenhet är inte att man har fått allt, utan att man har slutat sakna det man inte har.
Det går en väg från entusiasm till tillfredsställelse, från tillfredsställelse till lycka och från lycka till frid. Tillfredsställelsen är nyckeln till dörren lycka, och innanför ligger rummet frid. Belåtenhet är samvetets ljusa sida: samma instrument som ger skuldkänsla när man gått fel ger belåtenhet när man gått rätt.
Den största fällan jag känner till är att ta sig ur tråkighet med något kul. Stimulans, skärmar, sådant som ger kickar. Det är svårt för barn att förstå, och svårt för dem som ännu inte blivit vuxna. Bästa är att lära sig ha tråkigt och att inte göra något alls, för bakom tråkigheten finns ingenting farligt. Bara stillhet, och så småningom belåtenhet.
Energi som flödar snarare än drivs fram
Energi syns utifrån som tempo, som hur mycket man orkar göra. Inifrån är den snarare ett tillstånd, hur fritt eller trögt livet flödar genom en. Den energi som kommer från vila och mening håller längre än den som drivs fram av stress.
Energin ligger i det vi tar emot. Att ta emot kostar ingenting, att sända kostar. Jag har också märkt att lagom energi ger stillhet, och att både för lite och för mycket ger obalans i sinnet. Så jämvikt i mat, sömn, tankar och sol är viktigare än jag trodde. Vackra saker skapar en stillhet som gör att kärleken lyser igenom det vanliga bruset, men sedan måste också bruset från kropp och sinne bort. Det bästa sättet jag hittat att få energi är att uttrycka kärlek.
Evighet som ett tillstånd, inte en tidslängd
Evighet är utifrån ett ord för oändlig tid. Inifrån kan det snarare vara ett tillstånd utan tid alls, de stunder då man är så närvarande att klockan tappar sin betydelse. Man behöver inte tro på ett evigt liv för att känna igen den känslan.
Uppoffringar är eviga. Ytlig lycka är temporär. Det onda är temporärt och det goda är evigt. Allt gudomligt arbete har man med sig, allt materiellt kommer med en belastning. Så enkelt kan det sägas, och det är ändå det svåraste att leva efter. Sanning och kärlek är det som inte tar slut, och för de två har jag en plikt.
Fördjupning
Ödet lämnar mer frihet kvar än det låter
Öde kan utifrån se ut som något som redan är bestämt, en väg man inte kan påverka. Inifrån är det snarare mötet mellan det som händer en och det man själv väljer att göra med det, vilket lämnar mer frihet kvar än ordet först antyder.
Frihet, belåtenhet, energi, evighet och öde ser utifrån ut som yttre villkor, något som händer en eller fattas en. Inifrån visar de sig vara ett förhållningssätt, något man möter livet med snarare än något livet ger eller tar.
Det befriande med att tro att allt är förutbestämt är att man kan lämna allt åt ödet och ägna sig helt åt att observera. Att tro på sin egen fria vilja stärker egot, för då är det ”mina beslut” och ”jag bestämmer över mitt liv”. Att tro på ödet berövar egot den makten, och man mår, så vitt jag kan se, bättre av det. Om det faktiskt är så spelar mindre roll. Man kommer göra allt ändå, och leva konsekvenserna av sin födelse.
Därför tror jag inte på det som kallas manifestation. Om det vore verkligt hade Titanic aldrig sjunkit. Det enda som fungerar för den som manifesterar är att stoppa huvudet i sanden och inte se hela sanningen. Bilden jag använder är ett spel: allt är redan kodat, och när det observeras visas det. Det är inte spelfiguren som väljer, inte ens vad den gör. Det är spelaren. Och det finns ingen fuskkod. Det jag däremot tror på är intuitionen, de subtila signalerna från livet om vad som kommer, och den går att träna. Den ändrar ingenting, men den låter en gå med i stället för emot.
Jag får alltid som jag vill, men inte när jag vill. Och i efterhand, inför det som varit svårast, ser man ofta hur väl planerat allt varit. Den som inte räds ödet vet att det för henne mot det gudomliga.
Vanliga frågor
Vanliga frågor om frihet, belåtenhet och öde
Vad är inre frihet?
Friheten att känna det man känner utan att döma sig själv för det. Den är mindre och stillare än den yttre friheten, och den går inte att ta ifrån någon på samma sätt. Det svåraste sättet att vara ofri är att inte tillåta sig själv.
Hur blir man belåten med det man har?
Genom att sluta jämföra sitt liv med någon annans mall, och genom att lära sig ha tråkigt utan att fly in i stimulans. Bakom tråkigheten finns inget farligt, bara stillhet, och så småningom belåtenhet.
Hur får man mer energi?
Det bästa sättet jag hittat är att uttrycka kärlek. Att ta emot kostar ingenting, att sända kostar. Lagom energi ger stillhet, och både för lite och för mycket ger oro, så jämvikt i mat, sömn, tankar och sol betyder mer än jag trodde.
Är allt förutbestämt?
Jag vet inte, och jag tror att det spelar mindre roll. Att tro på ödet tar makten från egot, och man mår bättre av det. Man gör allt ändå. Det jag tror på är intuitionen, som låter en gå med i stället för emot.
Fungerar manifestation?
Inte så som jag förstår det. Om det vore verkligt hade Titanic aldrig sjunkit. Det som går att träna är intuitionen, de subtila signalerna om vad som kommer. Den ändrar ingenting, men den hjälper en att följa med.
Har du tankar om det här: hej@bauder.se