Tre sätt att möta någon annans känsla

Att låta känslan röra en, utan att drunkna i den

Empati handlar om att förstå vad någon annan känner, och att för ett ögonblick låta den känslan röra en själv, utan att ta över den eller drunkna i den. Den är helt utan egoistisk natur, den kräver inget tillbaka och tar inget ifrån den som känner den. Just därför håller empati livet ut, både i akuta stunder och över lång tid.

Empati ska man känna mycket och alltid, men visa den kontrollerat. Empati är en förståelse av känslor, en förmåga att sätta sig in i den andres perspektiv utan att förlora sig själv, och den håller livet ut. Det märkliga är att den växer när man själv blir trygg. När jag mår bra och slutar oroa mig flyttas fokus i mötet med en annan människa av sig självt över till den andre. Jag undrar hur den mår, och lyssnar efter det.

Ingen gör fel med vilje, skriver Marcus Aurelius. Den som beter sig illa vet ofta inte bättre, och att hjälpa människor som inte vet vad de gör är som att hjälpa barn. Man behöver inte bli arg eller skrika. Och om allt alla gör, i grunden, är försök att komma närmare sann lycka, hur kan man då inte känna med alla, när man själv vet hur svårbegriplig den är att hitta?

Medkänsla riktad både utåt och inåt

Medkänsla liknar utifrån omtanke om någon som har det svårt. Men den fungerar lika mycket inåt: förmågan att vara mild mot sig själv när man själv är den som har det svårt. Utan den riktningen inåt blir omtanken om andra lätt ojämn, mycket ges bort men lite sparas till en själv.

Medkänsla är ett sätt att väcka kärlek. Jag har märkt att när jag sätter mig in i en människas situation och perspektiv på riktigt, och medlidandet kommer, så försvinner samtidigt allt som var skönt i att döma. Kvar blir något mer medmänskligt. Vi har alla samma beteenden, bara mer eller mindre av dem, av anledningar vi har mer eller mindre kontroll över från stund till stund. Människor är lika, och samtidigt fantastiska variationer, som att gå runt på en konstutställning.

Sympati speglar, och det har ett pris

Sympati liknar medkänsla utifrån, en varm inställning till någon annan, men den fungerar annorlunda inombords. Sympati är mer själviskt besläktad: man känner igen sig i den andras situation, och visar man sympati speglas den andras känsla i en själv, så att båda förstärks. I en akut stund, med dem som står en nära, kan det vara precis rätt. Men återkommer det gång på gång kan det istället bli en känsla som ristar sig fast, nästan som ett eget litet trauma.

Sympati speglar. Man känner igen den andres situation, och visar man sympati speglas den andres känsla tillbaka, så att bådas förstärks. Det kan fungera med nära och kära i ett akut skede, men återkommande ristar det in känslan djupare. Det var när andra visade mig sympati, och när jag tyckte synd om mig själv, som jag var som mest ledsen. När jag slutade se mig som ett offer slutade jag också ramla tillbaka i samma sorg.

Därför har jag också slutat lösa andras problem. Att lyssna och stödja är något annat än att ta över. Bättre frågor än färdiga svar: vilka känslor väcker det här i dig? Vad betyder det för dig? Vad tror du själv?

Har du tankar om det här: hej@bauder.se