Det yttre och det inre
De två världarna
Hela den här sajten utgår från en enkel men grundläggande uppdelning: en yttre värld och en inre värld. De är inte motsatser att välja mellan, utan två delar av samma liv. Det är sättet man förhåller sig till dem som avgör hur livet känns och blir.
Den yttre världen
Den yttre världen är allt som går att se, mäta, äga eller jämföra. Kroppen och sinnena. Det som syns, hörs, doftas, känns och smakas. Prestationer, pengar, status, utseende, andras uppfattning om en i stunden. Allt det som finns utanför en själv, eller som kan tas ifrån en.
Det yttre är i grunden byggt på begär: viljan att få, uppnå, behålla eller undvika något. Begär i sig är inte fel. Kroppen behöver mat, vila och omsorg för att leva. Men begär mättas sällan länge. Så fort ett behov är tillfredsställt dyker nästa upp, och det som en gång kändes viktigt förlorar snabbt sitt värde. Byggs livet enbart på det yttre blir det därför rörigt och otillfredsställande i grunden, oavsett hur mycket man samlar på sig.
Den inre världen
Den inre världen går inte att se eller mäta på samma sätt. Det är hjärtat, i betydelsen förmågan till sanning, medkänsla och kärlek. Det som ibland kallas de gudomliga egenskaperna, inte i betydelsen magiska eller övernaturliga, utan i betydelsen eviga: de förändras inte med ålder, humör, framgång eller motgång, till skillnad från nästan allt annat.
De flesta verkar bära på något som kan liknas vid en inre kompass, en känsla för vad som är sant och kärleksfullt även innan någon lärt en det. Den inre världen är den plats varifrån den känslan kommer. Den nås inte genom att samla på sig mer av något yttre, utan genom stillhet, uppmärksamhet och genom att sluta låta sinnena styra hela tiden. Meditation är ett sätt att öva sig i att lägga märke till den.
Det mesta av den kunskap och sanning som egentligen behövs verkar redan finnas där inombords, den behöver inte läsas till sig utifrån. Genom att rikta uppmärksamheten inåt i stället för att samla mer utifrån går det att blicka in i sitt eget inre och hitta den där.
Hur de hänger ihop
Sinnena tar hela tiden in intryck utifrån och skickar dem inåt. Det inre, när man har kontakt med det, skickar tillbaka något åt andra hållet: en känsla för vad som är rätt att göra, som sedan blir handling i det yttre. Vilken riktning som får mest utrymme avgör vilken sorts liv man lever. Ett vanligt antagande är att det yttre måste ordnas först, för att man sedan ska må bra inombords. I praktiken verkar det snarare fungera tvärtom: den yttre världen tenderar att bli som den inre världen redan är.
Det handlar inte om att välja det inre i stället för det yttre, utan om att aldrig tappa kontakten med det inre medan man rör sig och orienterar sig i det yttre. Så länge den kontakten hålls levande går det att röra sig i det yttre utan att förlora sig i det.
Fördjupning
Att tygla, inte förneka
Att prioritera det inre betyder inte att kroppen eller det yttre livet ska förnekas eller straffas. Kroppen behöver fortfarande näring, vila och omsorg, och ett liv helt utan yttre engagemang blir varken realistiskt eller särskilt kärleksfullt mot omgivningen. Skillnaden ligger i vem som styr. Man kan tänka sig kroppens begär som ett djur som ska tas hand om, inte svältas eller straffas, men heller inte släppas helt fritt. Det tränas gradvis, så att det tjänar helheten istället för att ta över den.
Vad det innebär att leva genom sitt inre
Att leva genom det inre betyder att låta sanning, medkänsla och kärlek vara utgångspunkten för vad man gör, snarare än att reagera på begär eller rädsla i stunden. Skillnaden syns sällan i vad som görs utåt, utsidan kan se likadan ut, utan i varifrån handlingen kommer.
Historien har flera exempel på människor som brukar beskrivas som gudomliga eller upplysta, och som verkar ha levt på ungefär det sättet. Många av dem skrev aldrig ner sina egna erfarenheter själva. En del talar för att de levde igenom sitt inre, genom sin sanning, sin kärlek och sitt samvete, och lät det styra hur de mötte människor och det som hände omkring dem. Det är svårt att lära ut i ord, så det de egentligen ville verkar snarare ha varit att inspirera andra att själva gå in i sitt inre och hitta samma kunskap där, inte att den bara skulle läsas i en bok.
Mycket av det som med tiden blivit fasta regler och påbud, i olika sammanhang, verkar en gång ha börjat som just detta: någon levde helt naturligt genom sitt inre. Andra som såg det utifrån försökte efterlikna beteendet utan samma inre kontakt, och skrev ner det som regler att följa istället. Resultatet blev bud om hur man ska bete sig i det yttre, i stället för en väg till det inre som beteendet egentligen kom ifrån.
Skillnaden verkar ligga i hur kunskapen bärs. Den som förstår genom sitt eget inre kan ofta agera även i nya situationer utan att behöva slå upp ett svar någonstans, eftersom kompassen redan finns där. Den som bara lärt sig reglerna utifrån behöver oftare gå tillbaka till det som är nedskrivet för att känna sig säker på hur man bör göra. Det räcker en bit på vägen, men det är sällan en fullgod ersättning för att själv gå in i sitt inre och hitta kunskapen där den egentligen bor.
Det är därför den här sajten gång på gång landar i samma punkt. Det inre formar det yttre, inte tvärtom, och det är därför det inre är värt att lägga tid på.
Tre steg, inte två
Egentligen är det tre steg och inte två. Först den yttre världen, objekt och sinnen. Sedan den inre världen, förnimmelser, vibrationer, nervsystemet. Och därunder medvetandet självt, det som är kvar när man släppt både det yttre och det inre. Kroppens förnimmelser är stadiet mellan den yttre världen och det som ligger bakom uppmärksamheten. Det är därför så mycket träning handlar om just förnimmelserna: de är ett steg närmare att vara ingenting.
Den yttre världen blir som den inre är
Den yttre världen är en spegelbild av den inre. Rensar man insidan så rensar man utsidan. Jag har velat hjälpa alla människor, och egentligen har jag behövt hjälpa mig själv. Man hjälper andra genom att hjälpa sig själv. Att hämta kunskap om livet från yttervärlden, från skärmar och åsikter, är som att hämta kunskap om livet från ett spel i stället för från livet självt.
Man kan vara verksam i det yttre. Det går alldeles utmärkt. Men man måste ha mer kontakt med det inre än med det yttre, annars tar det yttre över och det inre sätts på paus. Jag har levt båda varianterna och vet vilken som håller. Kreativiteten, för övrigt, kommer inte av mer intryck utan av färre. Den exploderar fram först när man skalat bort det yttre ett tag och blickat inåt.
Har du tankar om det här: hej@bauder.se