Ödets marionett

Ur boken

En resa i flera skeden

Boken rör sig över mer än femtio år och flera kontinenter, och är fylld av episoder som är svåra att sammanfatta men lätta att fastna i. Här är några smakprov.

Barndomen i Venezuela

Bernardo fick sitt namn efter en katolsk helgon, men gillar själv att peka på att namnets äldre, hedniska rot betyder ”stark som en björn”. Han växte upp i Caracas i ett hem där katolska radband och långa aftonböner levde sida vid sida med hushållets egna berättelser om Voodoo, Santería och den venezuelanska folktron kring María Lionza. En morbror kunde lugnt plocka upp en giftorm för hand och låta den krypa upp genom ärmen och ut i kragen, som om det vore det naturligaste i världen. En annan gång red han och en kusin på mulåsnor högt upp i bergen för att med egna ögon se ett sägenomspunnet tjärn där andar, enligt historierna, kastade stenar i vattnet på fullmånenätter.

Smärtan som föregick fängelset

Det som ledde fram till fängelset var inte en enskild handling utan en lång tids förtvivlan. Bokens tidiga kapitel skildrar hur Bernardos dotter drabbades av en plötslig och outredd sjukdom, hur läkare och experter gav allt mörkare prognoser, och hur han till slut lämnade sin forskartjänst för att helt kunna ägna sig åt henne. Mitt i den smärtan formades också hans anarkistiska övertygelse till en konkret plan: att skaffa pengar utanför systemet för att kunna leva ett självförsörjande liv, långt från det samhälle han kände sig sviken av. Tillsammans med en vän formades en plan, ett sätt att skaffa pengar utanför systemet som han själv ansåg vara det minst skadliga alternativet, långt ifrån de mer våldsamma metoder som andra europeiska anarkister tog till. Vad planen faktiskt gick ut på får man läsa sig till i boken. Den förde honom i alla fall till gränsen mellan Spanien och Frankrike, där han greps.

Fångenskapen i Spanien

Fängelsestraffet blev långt. Men det är här boken, och egentligen hela hans andliga bana, på allvar tar sin början. En medfånge hade lämnat kvar en gammal bok om yoga i sovsalen innan han friggavs. Bernardo plockade upp den mest av nyfikenhet, skeptisk till allt den lovade, men började ändå öva utifrån den varje morgon och kväll. Det blev starten på en praktik som skulle följa honom resten av livet.

Fängelseåren rymmer fler historier än så: en tillbakadragen vakt som visar sig vara känd bland fångarna för sin godhet, en medfånges osannolika historia om en yogalärare med smeknamnet ”Yogi Joe” i grottorna på Kreta, och en händelse där ett avlägset släktskap med en spansk ärkebiskop oväntat leder till att Bernardo flyttas till ett lugnare fängelse med bättre villkor.

Åren vid ashramet i Indien

Senare i livet sökte sig Bernardo till Sai Babas ashram i Indien, en tid boken skildrar med både förundran och en hel del humor. Han berättar om nätter då han vaknade av ett ljus som föll genom taket, om möten med heliga män ur vars händer helig aska sades strömma, och om en kväll då tre kobror ställde sig i vägen för honom på stigen hem och, på engelska, bad att få följa med honom till Sverige. Han tackade artigt nej och förklarade för dem att det var alldeles för kallt där.

En väg ingen valde att gå

Bernardo beskriver själv lidandet som en förutsättning för andlig utveckling, nästan som en piska som driver en människa framåt när inget annat gör det: hur skulle man kunna växa andligt utan motstånd att växa mot? Men det fanns också en morot. Hoppet, framför allt hoppet om att hans dotter skulle bli frisk, var vad som senare drev honom hela vägen till Sai Babas ashram i Indien. Det var i första hand inte en egen längtan efter upplysning som förde honom dit, utan den faderliga plikten och kärleken till henne. Att det längs vägen också blev till en egen, djup andlig väg är en av bokens finaste vändningar.

Det är den röda tråden genom hela boken: att den andliga vägen aldrig var något Bernardo själv valde eller aktivt sökte upp. Den kom till honom, genom ett fängelse, en bortglömd bok, en lång rad sammanträffanden som till slut blev för många för att avfärdas som slump. Titeln syftar på just detta, att bli en ”ofrivillig yogi”, någon som spiritualiteten till slut sökte upp, snarare än tvärtom. Boken återkommer också till bilden av livet som ett dockteater där dockorna tror sig ha fri vilja, men där allt i grunden är förutbestämt, och där det bara är i efterhand, i backspegeln, som vägen blir begriplig.

Boken delas i den anda den skrevs, inte för att övertyga någon om något, utan för att det som en gång var till hjälp för honom kanske kan vara det för någon annan också.