Jag har några personer i mitt liv, min pappa Bernardo är en av dem, som vi då och då skickar såna här texter till varandra. Inte som djupa filosofiska genomgångar, utan som små påminnelser till varandra. Ett sätt att inte fastna i ytterligheter, utan att bli påmind och motiverad att fortsätta bevara och stärka kontakten med det innerliga hos sig själv. Ibland ger en sån påminnelse en liten ”jaha”-upplevelse, en glimt av något man redan bar på men inte riktigt satt ord på. Det är sånt som med tiden blir kunskap, och kunskap som med tiden blir visdom.
Ett mail från Bernardo, 19 september 2026
The mind will subside only by means of the enquiry ’Who am I?’ The thought ’Who am I?’, destroying all other thoughts, will itself finally be destroyed like the stick used for stirring the funeral pyre.
If other thoughts rise one should, without attempting to complete them, enquire ’To whom did they rise?’ At the very moment that each thought rises, if one vigilantly enquires ’To whom did this rise?’, it will be known ’To me’. If one then enquires ’Who am I?’, the mind will turn back to its source and the thought which had risen will also subside.
Sri Ramana Maharshi, ur Nan Yar? (Vem är jag?)
Sais svar:
Jättebra extra tillägg där med ”till vem dök tanken upp?”. Det är lite som ”vem pratar jag med?” när man går och tänker för sig själv. Det var bra för mig att läsa detta. För att tänka ”vem är jag?” leder ju direkt till ”vem tänker vem är jag?”. Men tricket då är att lista ut vem som den tanken är för, inte vem som tänker den. Snyggt.
Ramana Maharshis metod handlar egentligen inte om att svara på frågan ”vem är jag?”, utan om att använda den för att upplösa själva tänkandet, som pinnen som till sist bränns upp i sin egen eld. Tricket är att inte fastna i att jaga en tänkare bakom varje tanke, för det skapar bara en ny tanke om ett jag. Istället frågar man vem tanken uppstår för. Den vändningen, bort från innehållet och mot den som faktiskt upplever, är hela poängen.
Lämna ett svar